När Edward O. Thorp satte skräck i kasinona i början av 50-talet, i samband med att hans system publicerades, ändrades alla blackjackregler beaktningsvärt. I protest och p.g.a. de dåliga reglerna tappade den en gång så populära blackjacken sina trogna anhängare. Kasinona förlorade under denna tid ofantliga summor. De tvingades återgå till de gamla reglerna, men tillfogade i stället flera kortlekar i varje spel.

Till en början trodde kasinona att alla problem var lösta. Det dröjde dock inte många veckor innan tekniker fanns tillgängliga, för att slå även dessa spel. Trots dessa tekniker, reducerades fältet skickliga spelare, då inte alla orkade eller klarade av att räkna flera kortlekar. Dock kände kasinona sig underlägsna, då professionella och expertspelare fortfarande utgjorde ett stort hot mot ekonomin. Kasinona gav ej upp, istället utarbetades nya tekniker.

Dessa tekniker var effektivare och används än i dag. Då det bevisats att även fyra, sex och åtta kortlekar kunde besegras, infördes s.k. ”penetration”. I stället för att spela alla kort, placeras kuperingskortet på en bestämd plats i korthögen. Penetrationen varierar från bord till bord och kasino till kasino. Normalt delas mellan 65 och 75 % av alla kort ut. I spel med t.ex. sex kortlekar och en penetration på 75 % delas 6 * 0,75 = 4,5 kortlekar. När dessa kort spelas blandas korten åter om. Anledningen till denna metods effektivitet är att p.g.a. den exakta räkningen uppnås större fluktationer ju fler kort som spelats. En löpande räkning på +4, då en kortlek återstår att spelas, är bättre än en löpande räkning på +4, då fyra kortlekar återstår. Likväl lyckades kasinona inte skaka av sig expertspelarna.

Omblandning av korten infördes. Croupiererna fick stränga order att blanda om korten om en spelare satsade för spritt, dvs. ena rundan satsade 20 dollar, och nästa runda bordets maximum på 500 dollar. Detta gjordes för att försämra korträknarnas odds. Under åren har dock toleransen blivit stramare. I dag räcker det med en spridning på ett till sex-sju, för att man ska riskera att bli misstänkt för att vara korträknare. I spel med en eller två kortlekar blandas korten även om ifall många låga kort delas i förhållande till ess och tior.

Övervägande delen kasinon, framförallt i U.S.A., är paranoida och livrädda för korträknare, framförallt teams. Lyckosamma amatörer blir dagligen diskret ombedda att lämna kasinona, då de ”besegrat oddsen”. Även okunniga spelare som ena rundan sprider sin satsning mer än kasinona tolererar blir utsatta. Anledningen till att oskyldiga (spelare som ej räknar kort) drabbas är att det är svårt för kasinona att avslöja de riktiga ”blackjackhajarna”. De tar hellre risken att slänga ut en förlorare än att godtaga en korträknare.

Även s.k. ”shills” anställs av mindre pålitliga kasinon. En shill är en person som är anställd av kasinot och spelar vid borden med husets pengar. Det finns dock flera kategorier shills. Vissa är unga damer, vars jobb är att locka storsatsare, medan andra är till för att förstöra för korträknare. Deras jobb är att spela från tredje basen (sista spelplatsen) i fördelaktiga situationer och avlägsna dina vinstodds.

Kasinonas favoritåtgärd i slaget mot korträknarna är att porta dem. En korträknare, eller spelare som misstänks korträknare, ombeds att lämna kasinot och inte komma tillbaka. Deras foto sparas i ett dataregister och skickas vidare till övriga kasinon. Blir du portad eller utslängd från ett kasino bör du ej återkomma på minst en till två månader. Kasinoanställda är inte inskränkta- de kommer oftast ihåg dig.

/Robert V. Lux
Inskrivet: 2002-01-30